Bitter
Det är nog det lättaste sättet att beskriva min mentala status just nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Jag har inga mål i mitt liv just nu. Jag vill nog mest göra något, känna mig delaktig. Känna att nån behöver mig. Verkligheten slår en hårt och hjärnspökena håller en kvar på marken. Det svåraste är när man själv intalar sig att man är utbytbar. Att man bara förstör. Det får en att dra sig undan från allt vilket bara förvärrar. Det blir svårare och svårare att bara plocka upp telefonen och ringa någon. Känns som man blir en börda även om verkligheten är något annat.
A waste of space

Jag försöker undvika dom där frågorna. För jag har inget svar.
Jag är inne i samma känslomässiga omkastning som under gymnasiet. Det är inte det att problemen hopar sig och allt känns oinspererat. Utan det är just den där gnagande känslan som etsar sig fast och bildar en klump i halsen. Det blir så ibland.
Då vill jag helst gömma mig under täcket och bara försvinna från världen tills det känns säkert att komma fram igen.
Det är nu jag vill gråta för inget uppenbart skäl eller sitta i ett mörkt rum och isolera mig med musiken högt i öronen.
Det är det där mörkret ni vet, som hopar sig ibland. Det brukar komma och gå men nu har det lixom fastnat. Och jag kan inte förklara varför det blir så, jag önskar att jag kunde det, men jag vet inte själv varför det blir såhär. Det är väl bara sådan jag är.
Och just nu känns det som att det bara har börjat...

graphic myspace at Gickr.com



Jag känner att hösten börjar närma sig. För det är så att när mörkret och de blygråa molnen börjar ta över staden så känner jag att min glädje kämpar för att hålla sig vid liv.
Det har alltid varit så. Hösten är den tid jag älskar mest, men även den där jag oftast bara vill ge upp. Jag vet inte varför bara. Allt är ju så fint här. Speciellt nu.

Jag har flyttat till min första egna lägenhet, den är väl lite tom men jag försöker ordna det. Jag fick dricka kaffe i timmar med min finaste Hanna idag och bara prata om allt gammalt och nytt som finns i våra liv. Jag har fått så mycket hjälp av min älskade Ida. Med flytt och allt. Jag ska träffa en pojk som får mig att le med små söta ord och som bara inte vill sluta smsa mig.
Men det är ändå något. En gnagande ångest som infinner sig och bara vägrar släppa taget förens solen orkar kämpa bort vintermörkret.

Höstdepression kallas det antar jag.