Jag försöker undvika dom där frågorna. För jag har inget svar.
Jag är inne i samma känslomässiga omkastning som under gymnasiet. Det är inte det att problemen hopar sig och allt känns oinspererat. Utan det är just den där gnagande känslan som etsar sig fast och bildar en klump i halsen. Det blir så ibland.
Då vill jag helst gömma mig under täcket och bara försvinna från världen tills det känns säkert att komma fram igen.
Det är nu jag vill gråta för inget uppenbart skäl eller sitta i ett mörkt rum och isolera mig med musiken högt i öronen.
Det är det där mörkret ni vet, som hopar sig ibland. Det brukar komma och gå men nu har det lixom fastnat. Och jag kan inte förklara varför det blir så, jag önskar att jag kunde det, men jag vet inte själv varför det blir såhär. Det är väl bara sådan jag är.
Och just nu känns det som att det bara har börjat...
