Han är sådär underbart mystisk ni vet.  Vi ligger där, tätt intill. Hans arm runt min midja och hans läppar så farligt nära mina. Jag kan inte få nog av honom.
Men så drar han sig undan, går bort till fönstret och tänder nattens sista cigarett.
Efter ett tag så gör jag honom sällskap. Natten är varm så vi sitter länge kvar där och bara pratar. Men inte för personligt, nej för det är inte så det är betämt. Det är inte det som är meningen...
När klockan slår tolv är vi tillbaka i sängen. Hans arm är inte längre runt min midja och hans läppar är inte längre nära. Inte för att vi inte vill, utan för att vi inte vågar.
För vi kan inte komma för nära, det är inte så det är tänkt...
Jag vet inte riktigt varför men det är dagar som dessa, när kylan tränger på och molnen hänger tunga över staden som jag minns allt fint. Allt det där som skaver innanför bröstet.
Det är dagar som dessa som jag minns kyliga moped turer och varma mular. Som jag minns tårar om natten och flykter från verkligheten.

Jag vet att det är dumt att tänka på sånt som gör ont. Men ibland kan man bara inte låta bli. För det var faktiskt så himla fint. Allting.
Det finns en skillnad mellan att gå vidare och att glömma. Jag har gått vidare, men aldrig att jag tänker glömma. För även om det ibland kan göra så ont att jag tror att jag ska gå av, så är jag glad för minnena. Trots att det känns fel att säga så.

Just nu vill jag bara tillbaka. Jag vill sitta där, bara leva i nuet. Glömma allt om tid och press. Om hur sorglig världen verkligen är och bara få andas. Jag kunde andas där. Här ute är det svårt. Det är för mycket som trycker på bröstet och tvingar ner mig.
Jag saknar lugnet
Jag saknar värmen
Jag saknar henne
mer än allt...

Jag trodde verkligen tiden lyckats läka detta gapande sår i mitt bröst. Men det var väl bara en illusion.
Precis som allt annat...

Fast imorgon kommer Erik hit, det gör nog saker lite lättare att glömma

Jag vet inte varför, men idag kändes det extra fint att sitta i fönstret med ett glas vin och en cigarett
och att det på tv:n visade sex and the city och i telefonen hade jag min vän som jag saknar så
gjorde natten väldigt vacker
Vi pratade lite för länge om hur fint allt var förr och om allt underbart runt omkring oss.
Det var nästan
som om vi aldrig lämnat varandra