Jag känner att hösten börjar närma sig. För det är så att när mörkret och de blygråa molnen börjar ta över staden så känner jag att min glädje kämpar för att hålla sig vid liv.
Det har alltid varit så. Hösten är den tid jag älskar mest, men även den där jag oftast bara vill ge upp. Jag vet inte varför bara. Allt är ju så fint här. Speciellt nu.
Jag har flyttat till min första egna lägenhet, den är väl lite tom men jag försöker ordna det. Jag fick dricka kaffe i timmar med min finaste Hanna idag och bara prata om allt gammalt och nytt som finns i våra liv. Jag har fått så mycket hjälp av min älskade Ida. Med flytt och allt. Jag ska träffa en pojk som får mig att le med små söta ord och som bara inte vill sluta smsa mig.
Men det är ändå något. En gnagande ångest som infinner sig och bara vägrar släppa taget förens solen orkar kämpa bort vintermörkret.
Höstdepression kallas det antar jag.
