Det var exakt ett år sen.
Ett år sen satt jag på samma plats, på samma stol och lyssnade på samma ljud i natten.
Skillanden är väl jag. För ett år sedan var jag en helt annan person. Då hade jag skytt sommarregnet vid första droppen, dragit upp luvan och ställt mig under taket.
Inte inatt.
Inatt satt jag kvar. Jag njöt av de svalkande dropparna och lät cigaretten brinna ut. Så mycket som kan ändras på ett år. Kan ni tänka er? Så mycket tragedi och så många misstag. Jag har växt mycket på ett år.
Jag läste orden jag skrev i mitt block för ett år sedan. Ord som viskade om otrohet, svek och personlig tragedi. Jag bläddrade framåt, skummade igenom allt. Jag orkade väl inte riktigt minnas. Jag stannade vid den 17 februari. För många är det inget märkvärdigt datum. En mörk och kylig dag i början på det nya året, som så många andra. Men efter den dagen bytte orden ton. Jag fann mer hopp bland raderna.
Hade någon sagt till mig då att mitt liv skulle vara såhär idag så hade jag aldrig trott dom. Allt skulle kännas bra.
"Visst, men vad vet du..."

Vilket år det har varit...
Nu har jag en sommar kvar här i denna staden. Jag är nöjd med det. Jag trivs med att framtiden känns oviss. Jag har lämnat alla snåriga stigar bakom mig och följer vägen som badar i solsken. Det är vackert på något vis. Att inte riktigt veta.
Jag vet inte vart jag är eller hur jag är om ett år. Är inte det något som kan ge en hopp? En ovisshet och tankar om att det kan faktiskt bli bättre, även om det redan känns underbart? Och visst, saker och ting kan alltid ske så man kastas tillbaka in bland snåren. Men när man väl har funnit skönhet i livet så lever det alltid kvar inom en. Även om lågan ibland blir ytterst svag och flackar till, så brinner den alltid.

Jag är tacksam för varje dag. För varje ny dag innebär något nytt man lär sig om sig själv.
Jag lever fylld av förväntan och ett aldrig slocknande hopp.
Orden var inte bara ord, inte för mig.
Ord var tankar, känslor, miljöer, bilder och väder.
Ord var tröga eller smidiga, tunga eller lätta, små eller stora.
Ord var svarta, vita, gråa eller i färg.
Ord om sånt som tynger en var förbjudna, ord om kärlek var förbjudna.
Det var många ord som var förbjudna, eller förklädda.
Många ord som sårade, som gjorde ont och som skavde.
Självkontrollen var extrem,
så extrem att jag fortfarande glömmer bort att jag får säga vad jag vill nu,
och att Han inte straffar mig på samma sätt längre.
Jag är fri nu, och det var inte bara jag som räddade mig.
Det var du också.

//Lalex

Midsommar




 


 

Singalong fest med ett underbart avslut i Kristianstad

 

 

En dag med sol, vänner, vin

och en vacker nattgäst ^^

 

 

Några bra dagar måste jag säga