Han är sådär underbart mystisk ni vet.  Vi ligger där, tätt intill. Hans arm runt min midja och hans läppar så farligt nära mina. Jag kan inte få nog av honom.
Men så drar han sig undan, går bort till fönstret och tänder nattens sista cigarett.
Efter ett tag så gör jag honom sällskap. Natten är varm så vi sitter länge kvar där och bara pratar. Men inte för personligt, nej för det är inte så det är betämt. Det är inte det som är meningen...
När klockan slår tolv är vi tillbaka i sängen. Hans arm är inte längre runt min midja och hans läppar är inte längre nära. Inte för att vi inte vill, utan för att vi inte vågar.
För vi kan inte komma för nära, det är inte så det är tänkt...

Kommentera

Publiceras ej