Ab imo pectore

Kanske va allt en lögn?

Alla gånger jag vaknade mitt i natten av sms:en
Alla gånger jag satt uppe hela nätter för att bara lyssna
Alla gånger jag flög fram på motorvägen för att finnas där
Alla gånger jag log genom min egen smärta för att vara stark

Kanske blev jag lika förd bakom ljuset som alla andra? Så många vackra ord man har hört och trott på. Nej, jag är inte arg. Bara ledsen och besviken, på mig själv. Att jag vågade tro...
Jag har aldrig varit den som klagar eller säger emot, inte förens det är för sent i vilket fall.

Jag har hört så mycket skitsnack av alla, om alla. Jag lät det bara vara. "det är deras problem inte mitt" Tanken var väl absurd för jag gjorde det till mitt problem tillslut. Man var väl bara en avlastningsplats. Aldrig mer.
Jag vet inte vad som har sagts. Det är väl bäst så för jag hade nog bara blivit arg. Jag har hört allt förr. Det får räcka nu!

Tur som fan att det aldrig var en massa känslor inblandade, då hade nog saken vatt ännu värre, för min del i alla fall. Find them, feel them, fuck them, throw them away. Kanske låter rått men jag har då aldrig varit fin i kanten.
Klart som fan jag ångrar vad jag har gjort, men inte att sanningen kom fram.
Det finns en som har lyssnat och förstått. Klart jag har litat på folk men aldrig så mycket som på denna människa. Hon vet hur det är, att vara död inombords. Hjulet snurrar men hamstern är död. haha fin liknelse....

Denna staden är nu tom för mig. Finns ingen kvar.
Hata mig, spotta efter mig och fnys åt mina ord men jag vet vad som är sanning och lögn. Jag hoppas bara att historien inte har blivit förvrängd för att passa in. För det är inte rätt.

För nu, så röker jag bort hungern eftersom aptiten sviker och håller mig upptagen för att inte bryta ihop. Visst är livet underbart...