Ab imo pectore

Jag vet inte riktigt varför men det är dagar som dessa, när kylan tränger på och molnen hänger tunga över staden som jag minns allt fint. Allt det där som skaver innanför bröstet.
Det är dagar som dessa som jag minns kyliga moped turer och varma mular. Som jag minns tårar om natten och flykter från verkligheten.

Jag vet att det är dumt att tänka på sånt som gör ont. Men ibland kan man bara inte låta bli. För det var faktiskt så himla fint. Allting.
Det finns en skillnad mellan att gå vidare och att glömma. Jag har gått vidare, men aldrig att jag tänker glömma. För även om det ibland kan göra så ont att jag tror att jag ska gå av, så är jag glad för minnena. Trots att det känns fel att säga så.

Just nu vill jag bara tillbaka. Jag vill sitta där, bara leva i nuet. Glömma allt om tid och press. Om hur sorglig världen verkligen är och bara få andas. Jag kunde andas där. Här ute är det svårt. Det är för mycket som trycker på bröstet och tvingar ner mig.
Jag saknar lugnet
Jag saknar värmen
Jag saknar henne
mer än allt...

Jag trodde verkligen tiden lyckats läka detta gapande sår i mitt bröst. Men det var väl bara en illusion.
Precis som allt annat...

Fast imorgon kommer Erik hit, det gör nog saker lite lättare att glömma